suarlyn jose gonzales rodas

För några år sedan hade jag ett fadderbarn, Suarlyn från Guatemala. Han var bara fem år när vi började brevväxla.
Han skickade jättesöta handskrivna brev som han hade skrivit med kritor i olika färger. I hörnen hade han ofta ritat blommor eller bilar.
Han berättade om sitt liv, om sin familj och vad han gjorde i skolan. Ibland skickade han med teckningar och fotografier på honom och hans familj. Han var så söt och jag blev så glad över dessa brev.
Jag svarade självklart. Berättade om mitt liv, försökte förklara vad innebandy var och skickade fotografier på mig och min familj. Då och då skickade jag även med små gåvor som pennor och målarböcker, det var alltid lika uppskattat.

En dag, efter tre års brevväxlande, fick jag ett mail där det stod att jag inte kunde vara Suarlyns fadder längre pga omständigheter mellan byn och organisationen. De frågade om jag ville  ha ett nytt fadderbarn.
Jag fick en pojke från indien.
Han behövde säkert mitt stöd precis lika mycket som Suarlyn, men det blev aldrig samma sak, vi fick inte samma relation. Jag var nog för besviken över att jag fick byta fadderbarn från en dag till en annan. Jag fick inte ens skicka ett sista brev.

Jag skänkte pengar några månader innan jag avslutade mitt fadderskap i samband med att
jag blev student. Jag har än idag lite dåligt samvete att jag slutade men den dagen jag börjar jobba ska jag bli fadder igen och då hoppas jag att jag ska få samma relation som jag fick med Suarlyn.

Jag tänker på honom ibland och undrar vad han gör idag.
Men det är nog en fråga jag aldrig kommer få svar på.


Har du ett fadderbarn? Om inte..
 www.barnfonden.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0